Etsade tankar
Varför ska jag vara vaken
jag vill inte längre kliva upp
Men om jag ligger kvar
tar tankarna livet av mig
Jag är inte kär i dig längre
jag har bara svårt att bryta gamla vanor
Etsade tankar försvinner inte
illa brännmärkt går jag vilse
Vi skulle båda gå vidare
men jag hittar inte den rätta vägen
En aggressiv skugga
"En aggressiv skugga"
Är det höstens väg jag vandrar så finns där ett förbud
Ett förtal hörs om evig älskog
trots att inte ens några famnar vågat närma varandra
Om jag flanerar längs andra asfaltslängor
kan misstanken även väckas där
Må fan ta dig som mig bevakar
Var steg jag försöker ta säger du åt mig att backa
Om det är ett sköte av rännsten eller från adel
så har jag tydligen smakat dess frukter
Jag står vid vägspärren och kan bara betrakta hur allting
rinner mig ur händerna
Det som jag egentligen vill
Det som jag egentligen känner
Det som jag egentligen saknar
Där sätter du stopp
Vid vägen till höst (del 3)
"Vid vägen till höst (del 3)"
Du vet att i drömmen existerar du allt oftare
där mina armar omfamnar din sköra kropp
och du har tillåtelse för att finna de rätta orden
Nu är jag tyvärr vaken
Mitt huvud hänger tungt mellan mina axlar
Tyngd av verklighetens syndiga tankar
och utav min långa vistelse i min bur
Ack om jag kunde stoppa sanden för några minuter
Jag bara flyr för att få kunna känna mig fri
Men det blir jag ej förrän du finner mod och öppnar din grind
och låter mig få älska dig utan att någon annan glor tillbaka
Ett infekterat underliv bjudet
"Ett infekterat underliv bjudet"
Yta polerad av hyenor
Fasaden så äckligt lismande
Den infami som i mig välver
vomeras över ditt perversa landskap
Mina ögon ljuger ej
De ser dina vidriga inviter
Stäng av medan de andra inte vet
vad för ett as du egentligen är
Amour à la route d'automne
Dina ögon, en värme
Ljuv tanke, leka vilt
Din famn, min fantasi
Din hud, min hand
Vi rysa, vi älska
Avliva mina drömmar
Låt dem sönderfalla till värdelöst avfall
Jag jagar efter en omöjlig lycka
Mina känslor kommer att bli min död
Ack vad jag orsakar problem för oss båda
Vid vägen till höst (del 2)
Du som vid vägen till höst lever
Lystra till mitt desperata försökt till kontakt
Se mitt berg där jag i vanliga fall finner min tillvaro
där på mina arma knän beder dig nu att bestiga
Min åtrå följer en parallell linje med min idioti
Den förbjudna frukt du äger skall jag ej smaka
Men ett ensamt hej kan stilla min elaka hunger
och låta våra liv få vandra skilda vägar åter
I mitt huvud sker fortfarande allt det förbjudna
Varför hamnar jag i ett sådant helvetes kval?
Vad vill egentligen mitt hjärta säga mig?
Ett knyte
Ett knyte
som till världen anländer
Lugn sköljer över den nyblivna familjen
En harmlös ängel finner ro och somnar in
I famnen du vila, en stilla tår faller från min kind
Ett joller
som oskyldigt lämnar små läppar
Ögon blå ber efter ett beskydd
Din hud möter dem första kalla vindarna
och den solkig luft som dina lungor nu testar
En hand
som mödosamt håller kvar sitt grepp
Jag tänker inte släppa taget
Aldrig skall du behöva vandra ensam
uti den värld som kan bli din död
En krubba
som vyssjas varsamt uti mörkret
varje rörelse bevakas, aktas för att ej skada
Där fylkas nu en blodtörstig skara kring
och väntas få sin chans till ett mäktigt fördärv
Ett knyte
som är ovetandes om det snurr kring
Naken i sin renaste natur
Små oskuldsfulla rörelser under fällen synes
Verkligheten är ännu inte här, nej den är inte här
Mentalsjuk onani
Akta dem as du möter
som sprider sin botaniska syra längs dina spår
Frukt så ljuvlig, smältande i gommen
Finn det bittra i att svälta
Ät aldrig det ljuva som bjuds
Ger du efter för frestelse
Då skall du möta den morbida realitet
Fy den skam du skänker
Du vidriga sodomit som synden älskat
Arma bödel som ditt straff skall verkställa
och över oskyldig mark blodet sprida
Vid vägen till höst
Vid vägen till höst där finns du levande
Ditt leende skänker inviter men mitt huvud säger stopp
De känslor där vi bara hälsat får mig att skrika efter mer
Men i min dröm där dansar vi tätt intill,
förblir vi två
Utan att verkligheten tränger sig på
Jag vet egentligen vad jag vill
Det är ett förbud vi ej kommer bryta
Vi har båda andra borgar att beskydda,
ett eget samvete att behålla
ett värdigt liv att leva
Och det kommer vi ej att rasera
När ljuset svartnat för ögat, häll eld ur buteljen
"När ljuset svartnat för ögat, häll eld ur buteljen"
En frost lägger sig över riket åter
Ett mörker täcker landets area och skuggorna blir eviga
De nyanser du målat upp under året, försvinner nu ljudlöst in i det svarta
Ack min vän, vilken kyla
Hjärtat stelnar, kärleken fryser ihjäl
Och i vinden blåser det receptbelagda sinnet bort
Men kölden, gutår!
Riv bort kalendern och låt uret varva hur mycket den orkar
Vem har rätt att beskåda dig med arga blickar?
Tro sig berätta vad för steg man skall ta för framgång?
Låt de trollen stå utanför,
när vi beskedligt skålar för fred med en värmande tår
Din modell är ramen
"Din modell är ramen"
Din modell är ramen
Du har förlorat medvetandet
Obehagligt lättsinniga clowner och gycklare
Spyr ut sitt solk rakt på populationen
Stinkande och lutaktigt förblindar dem oss alla
En överdosering
"En överdosering"
Du har problem
De går inte att lösa
Du tar en tablett
Och du blir lugn
En månad går
Du har problem
De går inte att lösa
Du tar två tabletter
Och du blir bedövad
Två månader går
Du har problem
De går inte att lösa
Du tar tre tabletter
Och du sövs ner
Tre månader har gått
Du har inga problem
De gick inte att lösa
Och efter alla tabletter
Så somnade du in
Sadistisk kyla
"Sadistisk kyla"
Ytan skyld med en hinna av is
Lungorna klarar inte av andningen
Huden blir svart, spricker av en
plågsam och sadistisk kyla
Stela kadaver ses spridda
över den kylslagna marken
Trädkronor brister, mörker symboliserar
plågsam och sadistisk kyla
Ultima hiemis, förintelser jorden
Ultima hiemis, totala vinter
Ultima hiemis, gräver din grav
Ultima hiemis, sadistisk kyla
Vinden ger tecken
Ett tecken på fortsatt liv
Oförmodad vindstilla,
allt faller ihop
Syret fryser,
atomerna stannar
Ultima hiemis
Plågsam och sadistisk kyla
Ett nostalgiskt hat
"Ett nostalgiskt hat"
Blocket ligger i träda
I evig frånvaro den långsamt förmultna
Yr vardag förblindar, den förgiftar
Tänk den tristess så mäktig att den förlamar,
totalt sänker ett nostalgiskt hat
Bortglömd misantropi likt ett stoft
Förpassas vidare med en kall vind
Minnet andas lättsamt i natt
"Minnet andas lättsamt i natt"
Minns du vad vi sa till varandra innan katastrofen var ett faktum?
Minns du hur illa vi behandlade varandra?
Minns du de fatala stegen som gjorde att vi hamnade ifrån varandra?
Minns du alla gånger jag gråtfärdigt försökt få tillbaka det som var?
Fragment av det som jag lämnade finns kvar i mitt hjärta
Och bilden blev allt mer klar när du besökte mig i natt
Trots att sinnet är friskt så låter jag mig tro att det är verkligheten
Fast det bara är för några sekunder så känns det så underbart
att åter få känslan tillbaka och tro att din doft ligger kring min hals
Minns du hur vi fann varandra i ett elektroniskt skimmer?
Minns du de trötta dagarna efter våra långa nätter av kärleksförklaringar?
Minns du den erotik vi skapade för varandra som vi inte kunde leva utan?
Minns du hur vi övertygade varandra att det aldrig skulle kunna få ett slut?
Tro fan ej att jag tappat tron
"Tro fan ej att jag tappat tron"
Bland spratt och gycklare står du givakt
Siktar dina spiror mot de giftigaste kräk i entomologin
Trots de spytt av sina fyllda insida skriker de svältandes efter mera
Ingen ångest från den normala världen kan mätta satans vildhundar
Tro fan ej att jag tappat tron
Du din sate sitter och väntar
Här har du min leverans
Rakt i ansiktet sitter orden åter
Ditt umgänge retar mig till ett laddat skratt
tills krämporna från verkligheten rycker tag
Då tvingas jag till vila från spaning
Då kan ditt äckel härja fritt utan självklara konsekvenser
Men tro fan ej att jag tappat tron
Jag sitter här och väntar
Att få åter leverera
I ditt bleka ansikte orden kasta
Den gråt som i mig välver
"Den gråt som i mig välver"
Begrunda vad teatersminket döljer
Där bakom finns en solkig historia,
en ominös pestsmitta som tagit över
När euforin sina, ty när lyckan mig övergav,
täcktes den gråt som i mig välver
med kalkerade fasader av glädje
Leende skådas, ett skratt höres
Varför skiner jag så förtjusat?
En upphaussad imitation av en gemytlig aktör
Får frost förvandlas till en fiktiv mist
Med surnade supar som torkar bort ögats sista tår
Min humor sköljes ner med tveksamma medel
Allting faller på rutin och tristessen blandas bort
Min publik förväntar sig ingenting mer
Ridån faller skyndsamt, börja applådera
Höj skådespelet så högt att det blir allas verklighet
Ska du fånga dagen?
"Ska du fånga dagen?"
En patetisk devis skymtar över dig likt en falsk gloria
Lika blek som den saknar du konturer för att betraktas som seriös
Men visst försök fånga din dag med dina nersmorda händer
och ge oss information om hur mycket du egentligen behärskade
Du har jagat dygnets realitet för att kunna omfamna allt
som vi andra har gratis
Några fragment kan du gynna dock flera ton bör du förgöra
med din blotta närvaro
Med ett fattigt hån hedrar du det beteende du ärvt från dina föräldrar
att meningslösa dagar sköljs bort med syrliga supar
Ditt tragiska förstånd har tydligen inte givit fler signaler
om att du inte är välkommen bland oss normala människor
Ett förfall som lärt sig av sina tidigare generationer
går i de fotspår som leder till samma förnedrande öde
När man inte kan hantera det enkla i vardagen
hamnar man bland de andra hopplösa som ingen vill ta reda på
Så vad finns det att fånga?
Tröga ögon
"Tröga ögon"
Framåt jag vandra
För att finna en framtid för oss båda
Bakåt du skåda
För att dra upp det förflutna om andra
Belåtet öga
Hjälper föga
Oss som är tröga
Vittring av primitiva sköten
"Vittring av primitiva sköten"
Du ser mig som ett skralt skal i skålen
En sedesam dimma som bara blåser vidare
Den nabo som du alltid givit en vänlig gest
Du har visst studerat mitt konvolut excellent
Men du fann ej det dystra mellan raderna
Det som existerade bakom den oskyldiga pseudonymen
När ridån halas ner och slutför dygnets hyckleri
slingrar min reala natur fram och ylar efter föda
Min vittring av primitiva sköten gästar
Min hunger driver mig till en fatal hets
Min törst skriar otyglat i mitt vilda innandöme
Min instinkt får tankarna att skena våldsamt ur spår
Se min dröm om dockansikten serverade på en gyllene assiett
Åh dessa orörda siluetter med ögon blå mättar alltid mina drifter
Tänk att få älska dem i oändlig tid i deras små brustna sprickor
tills torra porslinsskärvorna sadistiskt karvar upp lemmen
Att få fortsätta stimulera de kvarvarande spillrorna ystert
trots att inget medgivande gavs från de stumma läpparna
Att för en disträ sekund få känna den sanna tillfredsställelsen
och det som näst intill förstummar mitt absurda inre
