"Vad kväder du?"

Trasiga händer
kan ej greppa
dina hjärtans rop

Du hör ej
de dova skrik
från skärrade gestalter

Du mister förstånd
när du väl skall tiga
spills orden från en tappad livskraft

Din blick så fager
nu med dödens bleka känslor
se ditt liv försummas

Beslutsamma steg
har vandrat klart
Du är inte värd att fortsätta mer

"Fentanylets grava signal"

Aktsamt din hand skaka
genom håret stryka
Sakta värma din kärleks kind
när kvidande ögon omsider tar adjö

Ack ditt leverne släckte energin
Den så brinnande nu blott aska vi sprida ut
Minnen vi hava
Dock så vaga
När tragedi sveper sin skugga över skyn

Dagar söndras och minnet i sanden försvinna
Vi manas gå vidare,
sakta återgå till våra primitiva drifter
Utan tanke på dina smärtsamma andetag
som i vredens avgrund kvävdes

"Du bara fegar ur"

Bittra blickar följer stegen längs hemortens centrala gata
Du törstar så efter bekräftelse men inga broar finns längre kvar
Ditt ruttna liv ses mer bara som ett tidsförvar
Det är stopp nu, ingen orkar mata
Ingen tänker längre tjata
Ett stup är vad du har

Modet finns ej i ditt hjärta
Du saknar vetskap om genuin smärta
Det är ingenting du någonsin kommer förstå
Kom igen, skapa hysteri
Ta ett sista kliv
Ta ditt liv
Så vi kan bli fri
och obemärkt fortsätta gå

Men du bara fegar ur
med en destruktiv fasad
En halvhjärtad kultur
utav blodstänk och alkoholskaskad
Nu reser vi vår mur
som skyddar oss från din självmordsparad

Förvrängd paradigm

Din blick följa det korrekta samspel
dock ej koppla till goda tanke
Avgrund i ditt sinne kan vi skåda
utan insikt om vilken nidbild du skänker

Vidrör du hud
skall ditt sista andetag förbrukas
Tag avstånd nu
utan begrundan om hotfulla följder

De ord din mun smädar
skall vi alla absorbera
Giva oss oförsonlig energi
för att skapa ditt dystra förfall

Din runa vi hädar

I min sfär (falsk som få)

Ängslan mig klär
när jag dränkts i begär
Svärtan den tär
så att hjärtan slits isär
jag lovar och svär
att vi inte åt helvetet bär
Smärtan i mig skär
det ska aldrig bli så här
Jag som höll dig kär
men bara till besvär

"Höst du ljuva höst (det är den väg jag vill gå)"

"En sista droppe"

"Vart tog flaskan vägen?"

Vart tog flaskan vägen?
Torka, en öken
Fattigt liv
Disträ tanke och svartvit vy
En sadistisk törst

Vart tog flaskan vägen?
Jag överlevde den första dagen
Kanske en hel vecka gick
Timmarna förlöses en efter en

De sa att det var ett hinder
En tröskel att komma över
Men varför står jag då kvar på botten?
Vart tog flaskan vägen?

"På Charons vågor - till minne av Anne-Charlotte"

När du väl funnit hälsan
Ett minne av styrka,
ett välmående leende
Nu som bäst du andas
tas luften ur din kropp
Och skiljes från dina nära hjärtan

Det är frid nu men vem valde den?
Ofrivillig sömn som ej går att störa
I din bädd du nu finner din sista vila
välver en frost med sorgens köld nu över

Där du nu vandrar finns tröst från två små hjärtan
De har länge saknat värmen från sin moders trygga famn
Säkert är att vi som blev kvar även den vägen tar
Men den strövan får vänta, tid finns kvar att förbruka
Låt det finnas tålamod, låt det skapas ro
för vi kommer en dag, en dag kan vi kramas igen

"Uppror i ditt hjärnkontor"

"En aggressiv skugga"

Är det höstens väg jag vandrar så finns där ett förbud
Ett förtal hörs om evig älskog
trots att inte ens några famnar vågat närma varandra
Om jag flanerar längs andra asfaltslängor
kan misstanken även väckas där

Må fan ta dig som mig bevakar
Var steg jag försöker ta säger du åt mig att backa

Om det är ett sköte av rännsten eller från adel
så har jag tydligen smakat dess frukter

Jag står vid vägspärren och kan bara betrakta hur allting
rinner mig ur händerna
Det som jag egentligen vill
Det som jag egentligen känner
Det som jag egentligen saknar

Där sätter du stopp

"Vid vägen till höst (del 3)"

"Ett infekterat underliv bjudet"