"Vittring av primitiva sköten"

Du ser mig som ett skralt skal i skålen

En sedesam dimma som bara blåser vidare

Den nabo som du alltid givit en vänlig gest

Du har visst studerat mitt konvolut excellent

Men du fann ej det dystra mellan raderna

Det som existerade bakom den oskyldiga pseudonymen

När ridån halas ner och slutför dygnets hyckleri

slingrar min reala natur fram och ylar efter föda

Min vittring av primitiva sköten gästar

Min hunger driver mig till en fatal hets

Min törst skriar otyglat i mitt vilda innandöme

Min instinkt får tankarna att skena våldsamt ur spår

Se min dröm om dockansikten serverade på en gyllene assiett

Åh dessa orörda siluetter med ögon blå mättar alltid mina drifter

Tänk att få älska dem i oändlig tid i deras små brustna sprickor

tills torra porslinsskärvorna sadistiskt karvar upp lemmen

Att få fortsätta stimulera de kvarvarande spillrorna ystert

trots att inget medgivande gavs från de stumma läpparna

Att för en disträ sekund få känna den sanna tillfredsställelsen

och det som näst intill förstummar mitt absurda inre