Se döden gör sig åter hörd
med Charons båt riggad klar för en sista avfärd
flyta över Styx mörka vatten
en bottenlös sörja
åskan hörs vid horisonten
oväder äro kommen för att stanna
högtidligt oroa över ditt bleka huvud

Ack hon kommer inte tillbaka
En enda riktning är riktig
för den som har tron säker kan öppna upp
medan en annan bara gråter
Ögat våta hinna hindrar
den där så klarsynta
är nu nästan blind för en framtid
du odödliga potentat
nu en försvinnande vålnad
tvi din sorgdräkta dvala

låt någon minut få försvinna
ge tid för att tanken hylla
den som skapat din figur
den som din historia format
ditt kött och blod
arvet som du fromt ska förmedla
Vart än vi är på väg
är sorgen den gemensamma
Håll om min vän
Säg farväl till en del av ditt hjärta
farväl, i frid farväl

Verkligheten är inte vad den en gång var
Det blev en skev tavla som du nu målar sönder
med alldeles för starka drag
alldeles för skarpa färger
Du stryker så melodramatiskt på dina överdrivna kreationer
Fy fan för dina lättsamma kliv
Du ser inte mig, mitt lidande

Det är du som framställer min smärta
Du förstår ej din närvaro
en oönskad sådan men hur ska jag kunna alarmera?
Mina läppar är förseglade,
bedövade av mina utskrivna opiater

De sade att det skulle lätta på trycket
nu kan jag inte längre beskriva min rädsla
när smärtan ändå tar över kroppens sista funktioner
för att åter släcka mitt blygsamma hopp för livet

"Låt mig vara"

Fråga mig inte hur jag mår
Var tyst när det kommer en tår
Fundera inte över mina sår
Jag har levt ett liv du inte förstår

"En korsning av sanningen"

En korsning av sanningen

En voluminös avart

En laborering av känslor

En legering av det ädlaste

Fragmentariskt fabricerat

Returneras till avsändaren

En ändlös bissering

Vettlöst inscenerat

Av en askgrå vigilant

"Dei gratia"

En till synes snäv prioritering motas

Din stolthet slås i bojor, du skall för alltid tiga

Halt, sluta vandra

bli som alla andra

Var är ditt förnuft

när du nekas luft?
Vart du än går

Finns någon som slår

Varför be

till någon som inte vill se?

Du måste lida

ur psalmen den blida

finna osynliga bud

från den du kallar gud

Ledets trygga skugga nu hotas

Vad skall nu din sjuka fantasi inviga?

"Det här är min dödsångest"

Tillslut tröttnade dem på mina kväden
Portad från dem som gav mig smäktade opiater
Blodfyllda hostattacker, kväljande smärta vrider min insida
Gallan i min strupe vända, min rädsla vinner
Helt sluka mitt sanna sinne och lämnar mig skakandes

Blanka blick vacklar och fuktig kind stryka
Så lite med tid att leva
och så mycket som försummats
Förlamad av min panik
kommer ej ur min onda cirkel
här vaggas jag ändlöst av min abstinens

När mötte jag sömnen senast?
Vågar ej kliva mina steg
ty maror suktar efter min ankomst
De tråna, de dra mig ner i djupet
De njuta, de låter inte mig ytan nå

Min fruktan eskalerar taktfast
Sanden ständigt rinna
Den sista dagen i mitt liv kommer
Men jag vill få en paus,
låt mig få andas ut
Jag hinner ej njuta
förrän det plötsligt är över

"Vad kväder du?"

Trasiga händer
kan ej greppa
dina hjärtans rop

Du hör ej
de dova skrik
från skärrade gestalter

Du mister förstånd
när du väl skall tiga
spills orden från en tappad livskraft

Din blick så fager
nu med dödens bleka känslor
se ditt liv försummas

Beslutsamma steg
har vandrat klart
Du är inte värd att fortsätta mer

"Fentanylets grava signal"

Aktsamt din hand skaka
genom håret stryka
Sakta värma din kärleks kind
när kvidande ögon omsider tar adjö

Ack ditt leverne släckte energin
Den så brinnande nu blott aska vi sprida ut
Minnen vi hava
Dock så vaga
När tragedi sveper sin skugga över skyn

Dagar söndras och minnet i sanden försvinna
Vi manas gå vidare,
sakta återgå till våra primitiva drifter
Utan tanke på dina smärtsamma andetag
som i vredens avgrund kvävdes

"Du bara fegar ur"

Bittra blickar följer stegen längs hemortens centrala gata
Du törstar så efter bekräftelse men inga broar finns längre kvar
Ditt ruttna liv ses mer bara som ett tidsförvar
Det är stopp nu, ingen orkar mata
Ingen tänker längre tjata
Ett stup är vad du har

Modet finns ej i ditt hjärta
Du saknar vetskap om genuin smärta
Det är ingenting du någonsin kommer förstå
Kom igen, skapa hysteri
Ta ett sista kliv
Ta ditt liv
Så vi kan bli fri
och obemärkt fortsätta gå

Men du bara fegar ur
med en destruktiv fasad
En halvhjärtad kultur
utav blodstänk och alkoholskaskad
Nu reser vi vår mur
som skyddar oss från din självmordsparad

Förvrängd paradigm

Din blick följa det korrekta samspel
dock ej koppla till goda tanke
Avgrund i ditt sinne kan vi skåda
utan insikt om vilken nidbild du skänker

Vidrör du hud
skall ditt sista andetag förbrukas
Tag avstånd nu
utan begrundan om hotfulla följder

De ord din mun smädar
skall vi alla absorbera
Giva oss oförsonlig energi
för att skapa ditt dystra förfall

Din runa vi hädar

I min sfär (falsk som få)

Ängslan mig klär
när jag dränkts i begär
Svärtan den tär
så att hjärtan slits isär
jag lovar och svär
att vi inte åt helvetet bär
Smärtan i mig skär
det ska aldrig bli så här
Jag som höll dig kär
men bara till besvär