Verkligheten är inte vad den en gång var
Det blev en skev tavla som du nu målar sönder
med alldeles för starka drag
alldeles för skarpa färger
Du stryker så melodramatiskt på dina överdrivna kreationer
Fy fan för dina lättsamma kliv
Du ser inte mig, mitt lidande

Det är du som framställer min smärta
Du förstår ej din närvaro
en oönskad sådan men hur ska jag kunna alarmera?
Mina läppar är förseglade,
bedövade av mina utskrivna opiater

De sade att det skulle lätta på trycket
nu kan jag inte längre beskriva min rädsla
när smärtan ändå tar över kroppens sista funktioner
för att åter släcka mitt blygsamma hopp för livet