"Elegi till Cecilia"

Hudens fuktiga yta knottra sig

Morgonens första timma kyler angenämt två trötta byten

Solens strålar värmer ej,
blott ungt ljus den skänka

Nu skjuts mörkret kring dina ljuva former undan

och tänder åter lust i oss båda

Dina läppar viskar om natten

när daggen dunsta av den tropiska glöden

och om njutningen som fick nattens tid att bli betydelselös

Ljuvliga läte

Du sjöng för mig,

du sjöng om mitt hjärta

Den poesin äro dränkt av toner från ovan

dit melodin tillslut återvända

Tänk, alla stjärnor som bevittna vår dans

steg för steg när vi blev förda av animala drifter

Tänk, du lät dig vara primitiv,

till naturens grundlagar sänkas

och släppa din instinkt fri längs den yttersta gränsen

Tänk, i min euforiska fantasi finnes du,

i drömmen äro du placerad

Där upplevs inte mina förtvivlade hinder

Men Cecilia,

dina ögon lär förbli våta

när min hand mist sitt trogna fäste

och din lena kind inte längre går att nå

Orden blev stumma

när ett leende förlorade sin forna förmåga

Utan ärliga lov att vidröra dina dova känslor

lär vår kyss för evigt bli förlorad,

lika söndrad som den beska verkligheten