"Jag är så tom att jag knappt existerar"

---

När sömnen inte finner sin rutin måste jag dämpa min ångest
Bara tomma flaskor som vittnar om att jag mått så här i en längre tid
När paniken börjar stinka i lägenheten måste jag fly på något sätt

Jag fann mörker där jag smälte in
Bara några meter från ett järnvägsspår
Räknar ut att det är fler steg hem än vad det är till döden

Vem skulle finna mig här?
Vem vill egentligen hindra mig?
Jag stelnar och tankarna isar

Min andra hälft försöker trots allt övertala mig att leva med det jag har
Men hans ord är allt mer vaga och fyllda av missvisande lögner
Det är egentligen jag som övertalat honom att följa samma väg som mig

Det är för många tankar i huvudet
För många som talar på samma gång
Jag vet hur man tystar men än känns inte beslutet verkligt

Det som skrämmer mig är att jag inte har något fördummande rus i kroppen
Självmant hamnar jag på en plats som närmar mig den totala tystnaden
Om det inte är procent som drar mig hit vad är det då i mitt huvud som manar mig?

Det går minuter som jag aldrig får åter
Jag märker att det försvinner en hel timme från mitt liv
Och allting blev bara sämre av att besöka den här platsen

Jag vill bara bryta ihop
När jag inte kan gråta vill jag bara ha ont
Jag är så jävla tom att jag nätt och jämnt existerar